Lite si och lite så

Nu har jag trampat snett och stukat mitt inre igen men jag kämpar, håller huvudet ovanför vattenytan och andas lugnt och fint - det går bra, snart är det över för denna gång...

Ringde min läkare igår - eller ja, han hade inte telefontid igår så jag fick inte prata med honom och inte fanns det någon tid för mig heller men det utlovades att han skulle ringa mig antingen igår eftermiddag eller idag på morgonen.

Nu har han ringt och som vanligt gett mig råd telefonledes. Jag saknar min gamla doktor - hon hade minsann alltid tid och hade hon ingen så vände hon ut och in på sig för att pressa in en tid. Men nu är inte min nya doktor min gamla och tiderna har förutom det faktumet förändrats och man bör ta hand om sig själv ända in i döden känns det som...

Lite drastiskt tänkt men det är så det känns...får inte doktorerna utbildning som sträcker sig utöver virus och bakterier? Jag bara undrar...eftersom jag varken har det ena eller det andra och därmed inte får den hjälp jag tror mig behöva.

Nu strider jag inte eftersom jag är fostrad att klara mig själv...och jag klarar mig...jag rider ut denna stormen precis som jag ridit ut alla de andra - men det kostar på...

Igår sov jag bort hela dagen, när jag äntligen stapplade ur soffan och in i duschen kunde jag bara konstatera att huvudvärken fortfarande inte tänkt överge mitt huvud. Full med medicinering gick jag till sängs och vaknade med...ja, just det...huvudvärken fortfarande på sin plats.

Djupa andetag...meditation...positiva tankar...ingen stress...andas...mmm...

Konstaterandet är att jag mår inte bättre av att stanna hemma från jobbet bortsett från att när huvudet sprängs i bitar så är det skönast att låta det ske hemma i ensamhet. Men jag kan ju inte sitta här i min ensamhet forever så jag tar en pilla till, vilar en dag till och så tar jag tag i min krage imorgondag...

Jag är trött på pillerburkar, huvudvärk, psykiskt illamående och allergi...

Hepp...