Jobbet har verkligen blivit så mycket roligare att komma till. En ny chef som försöker hitta sin plats likt en katt bland hermeliner eller som i detta fall en tupp i hönsgården...ja han har att bita i den 43-årige mannen som tagit över. Han verkar bra, svårt att säga efter så kort tid men han är iallafall en lugn och trygg vilket iallafall jag uppskattar. Lite förändringar kommer det såklart att bli och jag känner att det mesta nog kommer att bli bra.
Livet känns lätt och jag försöker mota bort det lock som vill lägga sig nu i samma takt som höstmörkret sänker sig. Målet är att ta tillvara på varje dag och inte glömma bort den positiva energi som automatiskt landar under den ljusare delen av året. Ingen lätt uppgift men borde inte vara svårare än att jag kan fixa det.
Barnen har det bra och när de har det så värms mammahjärtat massor och livet blir också lättare att ta sig igenom även när det hamnar smolk i bägaren. Kärleken spirar för de tre äldsta och jag önskar dem alla all lycka och hoppas att de tar tillvara på den ordentligt. Den yngsta har satt sig i klistret då humöret inte gick att tygla en solig dag på idrottsplanen så på onsdag denna vecka väntar ett förhör på polishuset i Lund - suckar djupt och hoppas innerligt att denna pojk sen kan få växa upp och bli den fina yngling vi alla vet att han är.
För övrigt så kämpar jag på med min nikotinlast - jag slutade ju snusa i våras för att min mun inte mådde bra. Körde en tid med nikotinplåser men föll för ciggaretterna en kväll då vinet bubblade och hjärnan tacklade av. Nu är jag fast i denna skit igen som jag så högtidligt la ner för sisådär 10 år sen...nåja det finns värre saker man kan utsätta sig för och jag är fast besluten att detta bara är en tillfällig svacka i mitt dumdristiga jag.
