Att livet går upp och ner har säkert de allra flesta upptäckt även om det finns de som försöker intala sig att det alltid är på topp. När mitt liv går ner brukar jag intala mig att det är bra för när det sen går upp igen är det lättare att inse värdet av allt det som livet innebär.
När det går ner, när allt känns svart är det bara att ta emot, foga sig men ändå komma ihåg att det finns en mening även med denna svackan. Det som är svårast för Mig att klara av är när ångesten biter sig fast i bröstet och det inte går att andas normalt, hjärtat pumpar i hundranitti knyck och det känns som om livet är fullständigt utom all kontroll.
En sak som jag arbetar med just nu är att inte låta tankarna mala, inte fokusera på att
"rycka upp mig"
ett riktigt dåligt uttryck när man mår dåligt för ingen väljer väl att gå runt i ett grått töcken och må skit, iallafall inte jag som vanligtvis älskar livet och all dess skönhet. Att rycka upp sig låter i mina öron som att fotfästet skulle rämna alldeles...
eller att
"jag som har det så bra borde inte..."
Skitsnack bara, att må dåligt har inget med hur man har det att göra. Visst kan det säkert påverka måendet en aning men om man har en bipolär diagnos så har man den oavsett och att gå runt med dåligt samvete för att man har det för bra för att deppa är bara dumt och energikrävande.
eller att
"det finns de som har det värre"...
Absolut finns det många som har det värre men det finns även de som har det bättre. I vilket fall är det ingenting att fundera över. Totalt ointressant för det egna måendet hur andra mår - det kan man stoppa i sitt empatifack där det hör hemma.
Detta är mina tankar och en förklaring på vad som kan röra sig i mitt huvud ibland. Att fundera alldeles för mycket vad som egentligen rör sig därinne är bara bortslösad tid och det blir svårt att fokusera på nuet. Mitt nya motto är "
Carpe Diem" som är helt i min smak och väldigt enkelt att följa - När jag mår Bra!
Jag har också äntligen efter mycket träning tagit bort alla "måste" ur mitt liv för jag "måste" ju faktiskt ingenting alls som jag inte vill - detta kan man hårddra, javisst, men det är helt sant men otroligt svårt att leva efter.
Efter en vecka med total ovilja att utföra något alls är jag nu tillbaka igen och kan säga Jaaaa till livet som min meditationstant säger :). Framför mig ligger nu dagarna med oskrivna blad och jag har kalendern full för hela veckan med både jobb och annat spännande som jag kan berätta om i ett senare inlägg.
Carpe Diem!
