Minnet

är ju som bekant inte riktigt som det borde vara...men jag lever lycklig sålänge jag åtminstone kommer ihåg mig själv i den bemärkelsen att jag fortfarande har med mig vart jag än går - fysiskt åtminstone. Fast egentligen hade det varit en enklare börda att kånka på minnet än den alltför stora kroppshyddan...

Nåväl, idag på jobbet sa en söt liten påg "idag har jag namnsdag"...jahaja, tack för den...jag smög hastigt in i en undanskymd vrå och skickade ett kort Grattis till min son...några timmar senare bjöd jag hem honom på middag och kan nu alltså känna mig nöjd med att ha "kommit ihåg" ännu en namnsdag...som vi egentligen inte firar men ändå...Grattis Erik!

Jag hittade nyss ett riktigt frestande recept på vita chokladbollar - jag som inte är särskilt överdrivet förtjust i kakverk känner att dessa måste jag bara prova så det blir till att smita inom Hemköp imorgon för att inhandla vit choklad - DET är jag nämligen svag för, finns inget bättre om man frågar mig :)

Nu ska jag natta mig - imorgon är en ny dag!