Tre veckor, still going strong

Jag har minsann lyckats att minska min vikt med 3,8 kg, ökat träningen till 15 minuter per dag, kör intervall med ganska bra uppförslut i en fart om 15km/h och svetten lackar ska ni veta :). Däremot tar bilen mig fram och tillbaka till jobb för kylan sätter totalt stopp för alla andra färdsätt - jag kan inte hjälpa det men jag hatar kyla...brrrr!!
Min kosthållning ligger på cirka 1000 kcal om dagen och det är pulver, bars & middagar a' la' LCHF, ja och naturligtvis massor av kaffe - kan inte leva utan min kaffekopp i näven men har dock slutat med mjölkskvättarna i det eftersom det blev lite för krångligt att hålla reda på.

För övrigt så kämpar jag på - alltid är det ju något som ska ställa till det och denna veckan började med ett skott i ryggen. Voltaren har varit min bästa vän i dagarna två och istället för att stå på crosstrainern har jag fått promenixa i det ljuvliga "not" vädret. Imorgon ska jag försöka vika in min kropp i renån och ta mig till jobb för att delta i pedagogiskt forum som vi har var fjärde vecka. Får väl stå upp varvat med små korta stunder på min kilkudde.

Har nu lagt in min förfärligt oranga viktticker allra överst på bloggen så den riktigt lyser mig (och alla andra) i plytet varje gång man öppnar sidan och ja, så länge den tickar rätt får den vara kvar. Kanske kan jag luska ut hur jag kan byta "kläder" på den vid ett senare tillfälle.

Hepp!

Jag är på G !!

Och det känns härligt!!

Vet inte riktigt vad som hände denna höst men med facit i hand så blev den som den blev när den inte blev som den skulle, precis som jag :). Efter två månader i "karantän" känner jag mig taggad för både det ena och det andra. Halvt sjukskriven är jag två veckor till vilket ger mig hopp om att komma igång på alla plan.

I måndags började jag min viktresa, vägen från tanke till handling har varit lång men nu är det dags att komma ner till ett hälsosamt BMI. Vågen har ständigt tickat uppåt vilket jag bara misstänkt eftersom jag inte äger någon våg men så traskade jag hem till söta svärdottern och ställde mig på hennes och fick sannerligen en chock - har aldrig i min vildaste fantasi tänkt mig att jag skulle kunna komma upp i en sån vikt "skakar på huvudet". Det är en katastrof att jag har tillåtit mig detta faktum och jag borde skämmas - STORT!!

Har kickat igång mig med pulver - byter ut alla mål utom ett varje dag och hitills smakar det bra och går lätt. Eller nja...i tisdags och onsdags var det inte fullt så lätt kanske då huvudvärken satte in och magen kurrade konstant men nu har det släppt och det känns helt ok. Tar en vecka till med denna diet och sen hoppas jag ha funderat färdigt hur jag ska fortsätta.

Idag köpte jag en crosstrainer - måste komma igång även med träning men har noll kondition och varenda muskel ligger i dvala så jag börjar hemma lite försiktigt. Sen blir det cykling varvat med powerwalk till och från jobbet när flåset känns ok. Känns lite löjligt att bara orka 5 minuter på maskinen...men det har åtminstone blivit 15 minuter sammanlagt idag och det är ju helt klart mer än de 0 minuter jag brukar aktivera min kropp.

Kaloriintaget skrivs duktigt upp i matdagboken och nu när jag basunerat ut detta till alla så finns det liksom ingen återvändo - ni ska få se...!! Härliga soliga sommar, kom du bara...ny bikini ska det inhandlas till denna kvinnan - sådetså!

Avslutar med 10-i-topp-2011:

• Grand Retro Lounge
• Linköping
• Sommarfest
• Bakken
• Möhippa
• Bröllop
• Poolparty
• Köpenhamn
• The Ark
• Klassfest
• Edinburgh
• Healing
• Släktträff

Hm...ja, det blev fjorton men jag raderade en...kan inte radera fler för detta är absoluta höjdpunkter utan rangordning - Tack till Alla som varit med mig och gjort året till vad det blev - det mesta har verkligen varit toppen!!

PUSS,

November - poof !

En månad jag inte behöver ha i min almenacka längre är grå november, varje år försvinner den i ett töcken av plågsamma ångestattacker och jag sänks, sjunker likt Titanic och landar i ett bottenlöst hål...
De senaste åren har jag trots allt kunnat fixa det hyfsat bra själv men detta år har en rad händelser avlöst varandra som gjort att min styrka inte räckt till och det blev akutmöte med läkaren som sjukskrev mig och höjde min medicin till det dubbla - och där hittade jag botten och kvalade in i dimman...

Nu är jag på väg upp, sakta men säkert...

Efter 3½ veckas hel sjukskrivning var det så dags att äntra dörren till jobb i måndags (på halvtid). Det gick strålande och glädjen bubblade inombords över att få träffa och krama alla igen. Men så otroligt krävande det är upptäcker man när man kommer hem och somnar som en död tre timmar fram...
Nåja, säg den lycka som vara alltför länge. Redan på onsdagen fick jag stanna hemma då magsjukan tyckte det var dags att hälsa på - najs - not!

Igår fann jag mig i ett stabilt tillstånd, jag menar...jag äter dricker och...ja, på toa måste man ju...?!? Ok, reglerna säger att hemma ska man vara två symptomfria dagar...så här sitter jag och tur är väl det...för minsann kunde det komma fler mindre trevliga nyheter i denna så saliga familj...
Men jag vägrar underkasta mig, jag menar...herregud...jag går på dubbel dos citalopram, metoprolol OCH femal balans samtidigt som jag utövar relaxation med fantastiska Glenn Harrold så ingen/inget ska stoppa mig nu - jag andas och håller ihop (som en fin kollega lärt mig)!

Keep on going!!

Den som läst ända hit ska bli belönad minsann ;o).

Allt är ju inte helt galet (bara jag, hahaha).

Nädå, det har hänt roliga saker också....
Middagsbjudningar med olika vänner har det varit - lika gott & trevligt överallt.
Träff på pub & sushirestaurang med en fin gammal vän har också gått av stapeln och DET var riktigt mysigt kan jag lova.
En massa mys med mitt lilla svarta håriga "barnbarn" har förgyllt min tillvaro under många dystra dagar.
Träff med stora fina tjocka släkten hade vi förra helgen och det var så himmelskt att jag inte nöjde mig med min vanliga medicinering dagen efter utan spetsade till det hela med x antal eeze :)
Och så får man inte glömma bort att den finaste förstfödda varit hemma och hälsat på i Skånelandet - alltid lika mysigt, underbart och uppfriskande!!

Nu tar denna mininovell slut - Ha det allra bäst därute så hörs vi!

Fyra dagar

Mmm, nu är det fjärde dagen efter healingen och ja, jag springer i trappan som om jag aldrig gjort annat trots att jag inte sprungit i den en enda gång tidigare. Jag är även lättare i kroppen fast att kilomässigt är allt kvar (tyvärr) men det är precis som om något försvunnit. Min mage som oftast är i olag verkar ha funnit balans och jag kommer på mig att allt som oftast le fånigt mest åt ingenting...

Något har hänt och något händer, det är absolut så och varför detta startat just nu kan jag verkligen inte svara på men det är svårt att inte tro på något. Andar, änglar eller min tant? Vet verkligen inte och det kan ju egentligen kvitta så länge det bara känns bra.

Idag är det strålande väder, solen lyser från blå himmel och jag ska försöka hinna ge mig ut på en skogsrunda mellan alla maskiner tvätt som ligger och väntar efter att vi varit utan tvättmaskin två veckor.

Carpe Diem!

Medial Healing

Mmmm, man kan tycka & tänka precis vad man vill om detta. För min del finns det inte en gnutta skepsis kvar efter att jag äntligen fått prova på vad som kan vara svårt att greppa.
Jag tänker inte gå in på detaljer här, det är varken jag eller mina läsare redo för tror jag men jag kan säga att jag är inte en ny människa såhär två dagar efter healingen men något i mig har definitivt hänt och detaljer som dök upp under min timme med mediumet tål att tänkas över både en och två gånger.
En "tillfällighet" kan jag nämna och det är att mitt ben & fot som inte varit sig självt det senaste året plötsligt fungerar igen...
Hokus pokus eller inte - spelar ju egentligen ingen roll, eller hur?

Puss!

Carpe Diem

Att livet går upp och ner har säkert de allra flesta upptäckt även om det finns de som försöker intala sig att det alltid är på topp. När mitt liv går ner brukar jag intala mig att det är bra för när det sen går upp igen är det lättare att inse värdet av allt det som livet innebär.

När det går ner, när allt känns svart är det bara att ta emot, foga sig men ändå komma ihåg att det finns en mening även med denna svackan. Det som är svårast för Mig att klara av är när ångesten biter sig fast i bröstet och det inte går att andas normalt, hjärtat pumpar i hundranitti knyck och det känns som om livet är fullständigt utom all kontroll.

En sak som jag arbetar med just nu är att inte låta tankarna mala, inte fokusera på att  
"rycka upp mig"
ett riktigt dåligt uttryck när man mår dåligt för ingen väljer väl att gå runt i ett grått töcken och må skit, iallafall inte jag som vanligtvis älskar livet och all dess skönhet. Att rycka upp sig låter i mina öron som att fotfästet skulle rämna alldeles...

eller att
"jag som har det så bra borde inte..."
Skitsnack bara, att må dåligt har inget med hur man har det att göra. Visst kan det säkert påverka måendet en aning men om man har en bipolär diagnos så har man den oavsett och att gå runt med dåligt samvete för att man har det för bra för att deppa är bara dumt och energikrävande.

eller att
"det finns de som har det värre"...
Absolut finns det många som har det värre men det finns även de som har det bättre. I vilket fall är det ingenting att fundera över. Totalt ointressant för det egna måendet hur andra mår - det kan man stoppa i sitt empatifack där det hör hemma.

Detta är mina tankar och en förklaring på vad som kan röra sig i mitt huvud ibland. Att fundera alldeles för mycket vad som egentligen rör sig därinne är bara bortslösad tid och det blir svårt att fokusera på nuet. Mitt nya motto är "Carpe Diem" som är helt i min smak och väldigt enkelt att följa - När jag mår Bra!

Jag har också äntligen efter mycket träning tagit bort alla "måste" ur mitt liv för jag "måste" ju faktiskt ingenting alls som jag inte vill - detta kan man hårddra, javisst, men det är helt sant men otroligt svårt att leva efter.

Efter en vecka med total ovilja att utföra något alls är jag nu tillbaka igen och kan säga Jaaaa till livet som min meditationstant säger :). Framför mig ligger nu dagarna med oskrivna blad och jag har kalendern full för hela veckan med både jobb och annat spännande som jag kan berätta om i ett senare inlägg.

Carpe Diem!

Svämmar över

gör mitt hjärta när jag tänker på den vecka som nyss passerat. Skulle vilja skriva så mycket om den men känner att jag inte smält färdigt alla intryck än så det blir ett kort & gott Tack till alla inblandade som även dedikeras denna suveränt tagna bild på ett helt suveränt gäng!

Puss & Kram