Avigsidan

Igår var jag en väldigt uppretad liten kvinna. Än det ena än det andra retade upp mig så till den milda grad att jag efter hopplösa försök att somna tidigt för att kunna vakna pigg och glad gav upp och sen legat vaken större delen av den mörka natten vilket resulterade i att huvudet protesterade högljutt när alarmet tyckte det var dags för piggheten att visa sig...det var blixt och dunder både i huvud och trappa när kroppen inte hängde med utan rasade nerför den trappa som i sort sett inte är mer än en stege mellan våning 1 o 2 i vårt hus...tur vi har lågt till tak så det inte blir alltför högt att falla...

PANG BOM BRAK och så var jag nere innan jag egentligen rest mig ur sängen och där satt jag och undrade hur det egetligen gått till...suck...aj...smidig som ett kylskåp tog jag mig vidare till köket där jag tröckte i mig det rekommenderade antalet vita piller för att få huvudvärk och andra krämpor att motas bort och stapplade sen in till soffan där jag slocknade som ett ljus ytterligare en timme...bara för att slå upp de blå och inse att de där småfotingarna nog får en bättre dag utan mig idag...

Nu har jag sovit sju kvart i timmen och huvvet är tungt som om det vore dagen efter värsta partajet men om jag käner efter riktigt noga så har det mesta av värken nog släppt till förmån för den smärta jag känner i den delen av kroppen som man bör kunna använda för att placeras ordentligt på en stol...jajaja, alltid är det något som ska jävlas men det är ju då man känner att man har livet i behåll (dock inte förståndet).

Om två timmar ska jag till jobbet trots allt eftersom vi har terminens sista planering idag...får nog bli att lägga en kudde i sätet om jag inte ska stå upp och köra...cykla kan jag iaf ännu en gång glömma (sicken otur!) Och därmed sätter jag punkt för dagens inlägg (punkt)