Fyra dagar

Mmm, nu är det fjärde dagen efter healingen och ja, jag springer i trappan som om jag aldrig gjort annat trots att jag inte sprungit i den en enda gång tidigare. Jag är även lättare i kroppen fast att kilomässigt är allt kvar (tyvärr) men det är precis som om något försvunnit. Min mage som oftast är i olag verkar ha funnit balans och jag kommer på mig att allt som oftast le fånigt mest åt ingenting...

Något har hänt och något händer, det är absolut så och varför detta startat just nu kan jag verkligen inte svara på men det är svårt att inte tro på något. Andar, änglar eller min tant? Vet verkligen inte och det kan ju egentligen kvitta så länge det bara känns bra.

Idag är det strålande väder, solen lyser från blå himmel och jag ska försöka hinna ge mig ut på en skogsrunda mellan alla maskiner tvätt som ligger och väntar efter att vi varit utan tvättmaskin två veckor.

Carpe Diem!

Medial Healing

Mmmm, man kan tycka & tänka precis vad man vill om detta. För min del finns det inte en gnutta skepsis kvar efter att jag äntligen fått prova på vad som kan vara svårt att greppa.
Jag tänker inte gå in på detaljer här, det är varken jag eller mina läsare redo för tror jag men jag kan säga att jag är inte en ny människa såhär två dagar efter healingen men något i mig har definitivt hänt och detaljer som dök upp under min timme med mediumet tål att tänkas över både en och två gånger.
En "tillfällighet" kan jag nämna och det är att mitt ben & fot som inte varit sig självt det senaste året plötsligt fungerar igen...
Hokus pokus eller inte - spelar ju egentligen ingen roll, eller hur?

Puss!

Carpe Diem

Att livet går upp och ner har säkert de allra flesta upptäckt även om det finns de som försöker intala sig att det alltid är på topp. När mitt liv går ner brukar jag intala mig att det är bra för när det sen går upp igen är det lättare att inse värdet av allt det som livet innebär.

När det går ner, när allt känns svart är det bara att ta emot, foga sig men ändå komma ihåg att det finns en mening även med denna svackan. Det som är svårast för Mig att klara av är när ångesten biter sig fast i bröstet och det inte går att andas normalt, hjärtat pumpar i hundranitti knyck och det känns som om livet är fullständigt utom all kontroll.

En sak som jag arbetar med just nu är att inte låta tankarna mala, inte fokusera på att  
"rycka upp mig"
ett riktigt dåligt uttryck när man mår dåligt för ingen väljer väl att gå runt i ett grått töcken och må skit, iallafall inte jag som vanligtvis älskar livet och all dess skönhet. Att rycka upp sig låter i mina öron som att fotfästet skulle rämna alldeles...

eller att
"jag som har det så bra borde inte..."
Skitsnack bara, att må dåligt har inget med hur man har det att göra. Visst kan det säkert påverka måendet en aning men om man har en bipolär diagnos så har man den oavsett och att gå runt med dåligt samvete för att man har det för bra för att deppa är bara dumt och energikrävande.

eller att
"det finns de som har det värre"...
Absolut finns det många som har det värre men det finns även de som har det bättre. I vilket fall är det ingenting att fundera över. Totalt ointressant för det egna måendet hur andra mår - det kan man stoppa i sitt empatifack där det hör hemma.

Detta är mina tankar och en förklaring på vad som kan röra sig i mitt huvud ibland. Att fundera alldeles för mycket vad som egentligen rör sig därinne är bara bortslösad tid och det blir svårt att fokusera på nuet. Mitt nya motto är "Carpe Diem" som är helt i min smak och väldigt enkelt att följa - När jag mår Bra!

Jag har också äntligen efter mycket träning tagit bort alla "måste" ur mitt liv för jag "måste" ju faktiskt ingenting alls som jag inte vill - detta kan man hårddra, javisst, men det är helt sant men otroligt svårt att leva efter.

Efter en vecka med total ovilja att utföra något alls är jag nu tillbaka igen och kan säga Jaaaa till livet som min meditationstant säger :). Framför mig ligger nu dagarna med oskrivna blad och jag har kalendern full för hela veckan med både jobb och annat spännande som jag kan berätta om i ett senare inlägg.

Carpe Diem!

Svämmar över

gör mitt hjärta när jag tänker på den vecka som nyss passerat. Skulle vilja skriva så mycket om den men känner att jag inte smält färdigt alla intryck än så det blir ett kort & gott Tack till alla inblandade som även dedikeras denna suveränt tagna bild på ett helt suveränt gäng!

Puss & Kram

Vi kämpar på

Veckorna de bara går och plötsligt bara händer det...

Det har varit kämpigt sen "papps" blev skadad. Anders har jobbat massor och är mycket sliten för tillfället vilket i sin tur sliter på resten av familjen...men det är som det är och det som måste göras kan ju inte vänta...synd bara när sånt man egentligen tycker är roligt blir en för tung arbetsbörda.

Som resultat kommer min migrän som ett bombhot på posten och denna vecka spädde vi på med lite feber som grädde på moset - det ska kännas att man lever och det gör jag kan jag konstatera såhär efter ett par dagar i dvala...

Men lite skoj har vi hunnit med...

Malmöfestivalen besöktes sista dagen och började med mys på Lilla Torg med Erik, Malin & B-I. Sen trängdes vi på Stortorget för att se & höra the Ark vilket var en mycket bra show och kvällen var magisk!!

Dagen efter var det dags för klassträffen vi alla väntat på - 30årsjubileum ska firas och det gjordes det...hahaha...vin, öl & champagne flödade, god mat förtärdes och minnen fick tårkanalerna att arbeta frenetiskt. Den natten var jag hemma så sent att solen nästan gick upp men oj så roligt det var att träffa alla igen - Tack för en oförglömlig kväll!!

Nu närmar sig vår härliga Skottlandsresa och det ska bli helt underbart att komma ifrån alla måsten och plikter och vilken evinnerlig tur att jag fick vara sjuk just denna vecka - jag har hemska minnen från en semesterresa till Roses där jag låg nerbäddad mer än halva tiden i fyrtio graders feber...

Nu ska jag försöka peta i mig något ätbart - ingenting smakar när munnen är torr som fnöske och smaklökarna gått i ide men äta bör man sägs det så...

Sicken vicka...

Så har allvaret börjat igen och första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Lite lagom seg med lagom arbetsbörda har veckan förflutit över förväntan. Vädret har varit höstlikt och det känns väl sådär efter en sommar som inte bjudit på särskilt gott väder. Längtar efter sol och värme och hade det inte varit för det underbara sällskap vi ska fröjdas med i Skottland så hade det blivit en sista-minuten till solen istället...

Onsdagskvällen bjöd på dramatik då svärfar ringde och sa att han var på väg till akuten efter att ha fastnat i tröskan...ojojoj...vi åkte ner för att ställa undan maskiner, stänga och låsa och visste inte riktigt vad vi skulle mötas av så det var försiktighet som gällde. Även om vi pratat med honom så tänker man ju inte särskilt klokt när adrenalinet flödar. Men iiii jag ryser lite när jag tänker tillbaka på den handskdel vi hittade....

Trots allt hade han tur - 2 skadade fingrar ja, men skelett och nerver intakta. Blev opererad samma natt och är hemma igen med handen i jättebandage.

Det är lite märkligt att det ska hända olyckor i ens närhet för att man ska inse hur sköra vi människor är...men man får sig en tanke varje gång det sker. Ta vara på livet - det är bara till låns!

Igår skulle vi till Malmöfestivalen och Perikles men det var halv storm och regn plus att vi var tröttare än vi ville erkänna så det lät vi bli och jag...ja, jag hade huvudvärk och sov mellan 18-21...haha...sen var jag piggelin halva natten men det brukar jag iofs vara så det kunde jag stå ut med.

Idag är guben i Lunnarp och tröskar, jag åker nog ner en sväng när jag städat & handlat. Sen blir det Hasse Andersson i centrum ikväll ;o).

Ha det gott!!

Lycka

En av många saker här i livet som gör mig riktigt lycklig är när jag får se äkta lyckorus hos mina barn - smått eller stort spelar ingen roll. Ibland handlar det om materiella ting och det är vad dagens inlägg kommer att handla om...

Filip har tillbringat veckan som gick hos finaste systeryster i Linköping och då har vi passat på att fixa hans rum härhemma - helt utan hans vetskap :). Loftsängen byttes ut mot en vanlig och ett besök på Ikea resulterade i en bokhylla, skrivbord, kontorsstol och lite annat smått och gott som sätter pricken över i:et.

Det rensades, slängdes, städades och möblerades...

Han har sen en tid tillbaka haft en stor önskan om att få sin gamla dator utbytt men med svångremmen om plånboken har vi sagt blankt nej, nej, NEJ! Nu gjorde vi slag i saken och köpte hans drömdator - en värstingmaskin som klarar alla hans avancerade spel utan att lagga och trilskas och till detta investerade vi även i en 24" skärm...

Idag var vi på Ullared där Sofia & Filip mötte upp. Vi handlade lite viktigheter och sonen muttrade lite om ny säng, trasigt fönster, taklampan han haft i Lunnarp som vi aldrig satte upp och så min nyinköpta Iphone som hellre kunnat vara en ny dator till honom.

Väl hemma öppnar han dörren till sitt rum tätt följd av föräldrar, syster, bror med sambo och deras hund ;o)...han tar några steg in och blir mållös...ja, han blev faktiskt så glad att han grät...!! Mitt yngsta lilla hjärta visste inte var han skulle ta vägen och kastade sig på sängen i tron att han kunde gömma sig (något skämmigt att gråta ju...)

Nu har det gått några timmar och han tror fortfarande att han drömmer, att imorgon när han vaknar så är allt som det var för en vecka sen. Vi får väl se...

Jag är nöjd & lycklig - har haft en underbar dag med mina barn på Gekås och ett obeskrivligt avslut där lyckan hos min yngste son satte knorren på rätt plats!!